En sorts sorgprocess

Jag är inne på min tredje vecka då jag inte får träna som jag vill för att kroppen har sagt ifrån. Den här veckan har jag väl börjat acceptera läget mer, jag kan inte springa just nu helt enkelt. Det är skönt att ha kommit dit. För tidigare har jag känt förnekelse (jag kan nog ändå...), frustration/ilska (j***la skit jag VILL springa), depression (nej men lite nedstämdhet) och nu slutligen accepterande. Jag har helt enkelt gått igenom en sorgprocess. :)
Idag är faktiskt första dagen som det känns okej att jag inte kan springa, jag är inte ledsen för att jag inte kan göra vad jag vill utan det känns okej. En härlig känsla för det har malt i mitt bakhuvud dom här veckorna... jag vill, jag vill, jag vill... men kan inte. Nu känner jag inte så, nu har jag accepterar att det är en uppbyggnadsfas som gäller, så det så! ;) Kram på er!

Kommentarer

  1. Dont worry, jag har haft både löparknä och hoppknä. Allt går att förebygga med bra träning. Krams ;-)

    SvaraRadera
  2. Jo viist har jag det. Det var i början när jag började som veteranare. Då ville jag ställa upp i alla grenar utan att ha tränat ordentligt innan. det värsta väar nog höjdhoppet och tresteget.

    SvaraRadera
  3. Usch vad jobbigt! Men jag förstår dig verkligen. Abstinensen kommer snabbt! Men underbart att höra att du nu har accepterat det. För det är en liten process i sig. Och innan du tror det är du på benen och springer igen! Krya på dig!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det går enligt plan

Anmäld till Göteborgsvarvet!

Ett nytt försök