Min löphistoria och lite tankar innan halvmaran

Dagen innan mitt andra halvmara i mitt 6 månader långa löparliv :)! Läste min gamla blogg och den 26 mars skulle jag ut och springa en runda för att jag var arg och frustrerad, livet var stressigt, min häst Wille hade opererats några dagar innan och det tog mycket på mitt psyke. Det finns ju alltid en risk med att söva hästar, det var jobbigt! Det var en hel del andra saker också som jag var tvungen att fatta beslut om och tänka igenom, så därför gav jag mig ut i löpspåret. Den dagen sprang jag 12 km, jag hade bara tänkt springa 6 km men benen hade väldigt mycket ork så jag fortsatte. 4 dagar efter det vill jag testa att springa 12 km på tid, det var ju så lätt att springa... andra som jag pratade med tyckte att jag var tokig som tyckte att 12 km var lätt när jag knappt hade sprungit tidigare. 12 km avverkade jag på 58 min, det var tufft jag fick ta i, men vilken glädje efteråt. Dagen efter det sprang jag 15 km... bara för att testa distansen, jag hade aldrig sprungit längre än 12 km innan så jag vill testa. Så fortsatte det, jag var överambitiös i början! Den 7 april anmälde jag och brossan oss till broloppet, då hade jag sprungit i 21 dagar... En halvmara kunde väl inte vara så farligt.
Jag fortsatte att köra på som om jag hade löptränat hela livet... tills det började säga stopp... lite här och var. Mina vader började klydda, men jag körde på tills det inte gick längre. Det kändes som om någon körde in en kniv och roterade runt varje gång jag satte ner foten när jag sprang (detta kändes på två punkter på ena vaden), jag körde på tills det blev olidligt. Då gick jag och fick akupunktur + ordinerad strikt VILA! Det var riktigt tråkigt! Efter en vecka kändes vaden mycket bättre, jag kände av små stickningar men inget annat, så jag fortsatte att springa på. Då började jag känna av ett av min knä, mitt problemknä! :( När jag var 16 år blev jag påkörd i 70 km/h när jag cyklade, kan börja med att säga att cykeln överlevde inte... mitt vänstra ben fick ta den värsta smällen, foten, knät och smalbenet träffades, sen flög jag upp och krossade rutan, sen kastades jag fram på asfalten. Åkte illfart med ambulans till akuten, hela kroppen röntgades, inga skador, bara någon inre blödning i foten, sår, blåmärken, glassplitter och en väldigt öm nacke. Jag hade haft änglavakt sa dom. Efter den olyckan har jag i 8 års tid känt av mitt vänstra knä vid kraftigare ansträngning speciellt då vid löpning. Allt har gått bra förutom löpningen... (därav har jag inte löptränat tidigare, eller iaf inte några längre rundor i snabbare tempo).
Så när mitt knä började säga ifrån igen vid överträningen i början fick jag verkligen tänka om för att kroppen skulle hålla! Jag drog ner på mängden och planerade min träning bättre, jag började lyssna på kroppen!
Jag fick dock fortfarande lite knäpp-tränings-ryck som när jag måndagen innan broloppet (som gick av stapeln på lördagen) fick för mig att testa att springa 2 mil (bara för att känna på distansen). Jag sprang 2 mil på 1,44 den dagen... så någon vila innan halvmaran var det ingen frågan om. Nu tänker jag dock lite annorlunda. Nu kör jag på vila innan loppet, vi får väl se hur det går denna gången :). Jag längtar efter att få springa, jag längtar efter att få känna motstånd och att få ta ut mig... benen längtar. Jag kommer sikta på ett nytt PB imorgon oavsett om det blåser kuling på fel håll (ska blåsa mellan 13-14 m/sekund imorgon). Jag ska absolut ge det ett försök trots att jag denna gången bara hunnit träna lite i jämförelse med innan broloppet. Lyckas jag inte imorgon så lyckas jag på nästa halvmara, men försöka måste jag ;)! Kram på er!