BROLOPPET 2010
Idag är jag glad, riktigt glad och nöjd! Dock sur på MAI för att dom har sabbat med tiderna men annars är jag nöjd, tur att jag hade min puksklocka annars hade jag nog varit knäckt när resultaten visar ca. 8 min fel för mig iaf. Tiden registrerades nämligen från 16.00 för alla deltagare men jag sprang över mattan (startlinjen) kl. 16.08-09 ngt så min tid på deras hemsida är fel och alla andras för den delen som inte startade exakt 16.00. Förhoppningsvis korrigerar dom det annars kommer dom ha många tusen arga löpare!
Jag höll ett 5 tempo eller under 5 fem fram tills 17-18 km, då dog min kropp lite. Eller jag fick för första gången känna på hur det kändes att "gå in i väggen"! Min garminklocka visade iaf tiden 1,47 h efter mål! Snittfart 5,05 min/km! Jag är superduper nöjd!
Tunnelen i början av loppet (4km lång) var nog något av det värsta jag varit med om, jag skämtar inte om jag säger att det nog var 30 grader varmt där inne och knappt någon luft, alla svettades som grisar! Just då ångrade jag mig starkt att jag sprang med långa tights och långärmat... Men så kom ljuset i tunneln! Äntligen och folk började applådera , en underbar lättnad över att ha kommit ur mördartunneln och äntligen få andas igen, medvinden gjorde inte det hela sämre! Kan säga att just då ut ur tunneln och när jag kände dom första vindpustarna är nog något av det skönaste jag har upplevt! Bron kändes fin fin att springa på, kroppen kändes prima. Jag gick ut hårt (för att vara jag, jag testade en tid som jag inte sprungit på tidigare) det var trotts allt tävling tänkte jag när jag sprang och jag skulle ta ut mig! Hela bron var som sagt fantastisk, kroppen var med till 110 %, det var först en km efter bron som kroppen började säga ifrån att jag kanske hade tagit mig vatten över huvet. Nedförsbacken var borta, solen sken och ingen medvind... Platt, trög asfalt, benen kändes som bly. Kollade på klockan jag sprang nu i 5,16-5,23 fart.. jag klarade inte att springa snabbare... helt omöjligt, jag sprang nu på rosa, skär vilja!!! Jag hade legat lätt i ett tempo på runt 4,40-4,50 hela vägen nerför bron så jag visste att jag kunde ligga i ett lite lägre tempo och ändå få en snittid på runt 5 min/km. Det var många som började gå dom sista två km, men jag bet ihop, allt vad jag hade, det gjorde ont, vaderna kändes som blyklumpar... Precis innan mållinjen träffar jag på mitt ex Andre och min bror Adam, vi springer över mållinjen nästan samtidigt! 32000 per och vi tre möts vid mållinjen, underbart kul måste jag säga!
Efter loppet kände jag bara en enorm lycka!!!!! Jag är riktigt riktigt nöjd och det här var något av det roligaste jag har gjort, och det var skönt med lite motstånd faktiskt, man kände att man levde och att man kan komma långt på ren vilja fastän kroppen vill ge upp. Nu ska ny lopp planers, klart att jag har fått blodad tand nu :) Kram på er!
Lite blandade pics från igår! :)
Jag höll ett 5 tempo eller under 5 fem fram tills 17-18 km, då dog min kropp lite. Eller jag fick för första gången känna på hur det kändes att "gå in i väggen"! Min garminklocka visade iaf tiden 1,47 h efter mål! Snittfart 5,05 min/km! Jag är superduper nöjd!
Tunnelen i början av loppet (4km lång) var nog något av det värsta jag varit med om, jag skämtar inte om jag säger att det nog var 30 grader varmt där inne och knappt någon luft, alla svettades som grisar! Just då ångrade jag mig starkt att jag sprang med långa tights och långärmat... Men så kom ljuset i tunneln! Äntligen och folk började applådera , en underbar lättnad över att ha kommit ur mördartunneln och äntligen få andas igen, medvinden gjorde inte det hela sämre! Kan säga att just då ut ur tunneln och när jag kände dom första vindpustarna är nog något av det skönaste jag har upplevt! Bron kändes fin fin att springa på, kroppen kändes prima. Jag gick ut hårt (för att vara jag, jag testade en tid som jag inte sprungit på tidigare) det var trotts allt tävling tänkte jag när jag sprang och jag skulle ta ut mig! Hela bron var som sagt fantastisk, kroppen var med till 110 %, det var först en km efter bron som kroppen började säga ifrån att jag kanske hade tagit mig vatten över huvet. Nedförsbacken var borta, solen sken och ingen medvind... Platt, trög asfalt, benen kändes som bly. Kollade på klockan jag sprang nu i 5,16-5,23 fart.. jag klarade inte att springa snabbare... helt omöjligt, jag sprang nu på rosa, skär vilja!!! Jag hade legat lätt i ett tempo på runt 4,40-4,50 hela vägen nerför bron så jag visste att jag kunde ligga i ett lite lägre tempo och ändå få en snittid på runt 5 min/km. Det var många som började gå dom sista två km, men jag bet ihop, allt vad jag hade, det gjorde ont, vaderna kändes som blyklumpar... Precis innan mållinjen träffar jag på mitt ex Andre och min bror Adam, vi springer över mållinjen nästan samtidigt! 32000 per och vi tre möts vid mållinjen, underbart kul måste jag säga!
Efter loppet kände jag bara en enorm lycka!!!!! Jag är riktigt riktigt nöjd och det här var något av det roligaste jag har gjort, och det var skönt med lite motstånd faktiskt, man kände att man levde och att man kan komma långt på ren vilja fastän kroppen vill ge upp. Nu ska ny lopp planers, klart att jag har fått blodad tand nu :) Kram på er!
Lite blandade pics från igår! :)
Kommentarer
Skicka en kommentar