Att kunna springa tar jag inte förgivet längre!
Idag uppdaterade jag min jogg-sida. Min senaste uppdatering gjordes den 25 augusti 2012 efter Trelleborgsloppet. Två dagar senare var jag skadad. 14 månader senare är jag bättre i ljumsken, men jag har fortfarande ont till och från så helt bra är jag inte. Jag har fått en ny tid hos en ny läkare i en ny stad den 20 november. Får nog lägga upp ett enskilt inlägg om vilken hjälp den svenska sjukvården har gett mig under dessa 14 månaderna... Att den har varit under all kritik är bara förnamnet och jag är tacksam över att jag inte är "sjuk" utan bara har en skada. Man behöver verkligen vara stark och ha ork för att få sin vilja igenom. Jag tänker på dom som inte orkar. Jag tänker på löftet min läkare gav mig när jag besökte honom sist: -Jag lovar att vi ska fixa det här, du ska kunna gå och springa igen. Jag tänker på samtalet jag fick av samma läkare: -Vi kan inte göra mera. Då blev jag arg, jag sa till honom att jag inte tänker acceptera att vara 28 år och inte kunna gå några längre sträckor eller att inte kunna springa. Först då fick jag ett vettigt svar: -Du får en remiss till en specialist. -Tack! Svarade jag och samtalet var över. Ska man behöva bli arg för att någonting ska hända?
Ni som har följt mig vet att jag har sprungit lite sporadiskt till och från under denna tid. Tyvärr har det alltid slutat med att skadan har kommit tillbaka. Besvikelsen när smärtan kommer igen är svår att beskriva. Tänk dig att du får göra/utöva något av det du tycker är roligast under några dagar (efter att ha varit ifrån det i månader). Förhoppningarna och förväntningarna låter sig inte hållas utan rusar iväg. Tänk om jag kan planera, tänk om jag kan springa lopp igen, tänk om jag kan ta ett långpass på några mil igen(!!!), tänk om... Under nästa löppass börjar du känna av en smygande smärta. Det är bara inbillining är den första tanken. Smärtan ökar, den sprider sig. Från ljumsken, upp mot baksida lår, rumpa och tillslut ländryggen. Det går inte att springa längre, det gör för ont. Besvikelsen känns som en iskall dusch.
Detta har varit min löparhistoria i 14 månaders tid med upprepade försök. Även denna gång är jag lyrisk över att springa igen och glädjen när jag springer och efter löppassen går heller inte att beskriva. En sådan löparglädje kände jag sist under mina allra första löppass 2010. Jag tar vara på min pass på ett helt annat sätt, att springa i nuet är ett bra sätt att beskriva dem på. ;) För jag vet verkligen inte hur passet kommer att sluta. Igår sprang jag ett av dom härligaste passen jag någonsin har sprungit. Jag och min sambo bestämde oss för att ta en löpdejt inne i stan, runt pildamsparken efter jobbet. Fredagskväll, regn och rusk = inte en själ förutom vi som var ute. Att bara kunna springa utan smärta i bästa sällskapet med många härliga skratt längst med vägen och i regnet det var MAGISKT och jag mådde så otroligt bra!
Jag hoppas att jag får möjlighet att uppdatera min jogg-sida lite mer regelbundet och helst utan uppehåll framöver. Jag hoppas också att dom svenska läkarna lär sig att hitta orsaken till skada/sjukdom och inte bara tar bort symtom. Ni kan få gissa på hur många kortisonsprutor jag har blivit erbjuden att få...
Ni som har följt mig vet att jag har sprungit lite sporadiskt till och från under denna tid. Tyvärr har det alltid slutat med att skadan har kommit tillbaka. Besvikelsen när smärtan kommer igen är svår att beskriva. Tänk dig att du får göra/utöva något av det du tycker är roligast under några dagar (efter att ha varit ifrån det i månader). Förhoppningarna och förväntningarna låter sig inte hållas utan rusar iväg. Tänk om jag kan planera, tänk om jag kan springa lopp igen, tänk om jag kan ta ett långpass på några mil igen(!!!), tänk om... Under nästa löppass börjar du känna av en smygande smärta. Det är bara inbillining är den första tanken. Smärtan ökar, den sprider sig. Från ljumsken, upp mot baksida lår, rumpa och tillslut ländryggen. Det går inte att springa längre, det gör för ont. Besvikelsen känns som en iskall dusch.
Detta har varit min löparhistoria i 14 månaders tid med upprepade försök. Även denna gång är jag lyrisk över att springa igen och glädjen när jag springer och efter löppassen går heller inte att beskriva. En sådan löparglädje kände jag sist under mina allra första löppass 2010. Jag tar vara på min pass på ett helt annat sätt, att springa i nuet är ett bra sätt att beskriva dem på. ;) För jag vet verkligen inte hur passet kommer att sluta. Igår sprang jag ett av dom härligaste passen jag någonsin har sprungit. Jag och min sambo bestämde oss för att ta en löpdejt inne i stan, runt pildamsparken efter jobbet. Fredagskväll, regn och rusk = inte en själ förutom vi som var ute. Att bara kunna springa utan smärta i bästa sällskapet med många härliga skratt längst med vägen och i regnet det var MAGISKT och jag mådde så otroligt bra!
Jag hoppas att jag får möjlighet att uppdatera min jogg-sida lite mer regelbundet och helst utan uppehåll framöver. Jag hoppas också att dom svenska läkarna lär sig att hitta orsaken till skada/sjukdom och inte bara tar bort symtom. Ni kan få gissa på hur många kortisonsprutor jag har blivit erbjuden att få...
Kommentarer
Skicka en kommentar