När storken tar en omväg
Nu är det inte långt kvar innan vår bebis kommer. BF är den 28 februari nu är det nedräkning som gäller.
Jag tänkte sammanfatta min graviditet och tankarna kring den. Även tiden innan vi blev gravida som jag tänkte börja med.
Jag har hört om par som har haft svårt för att bli gravida, om de som har kämpat och gått igenom en väldigt tuff tid innan det blev ett barn (om det blev ett barn). Jag har hört, lyssnat men jag har aldrig förstått. Då vi själva inte haft någon längtan efter barn förrän vi väl bestämde oss för att försöka själva så har tankarna kring att inte kunna få barn aldrig funnits där. Tankarna kring hur det känns när det inte går vägen har heller aldrig funnits där. Av någon anledning har jag alltid trott att man blir gravid inom några få månader efter att man har börjat försöka. Har man oskyddat sex så blir det en bebis kort och gott.
När vi bestämde oss för att vi ville ha barn uppstod en ny värld. Det var så stort, så häftigt. Bara tanken på att vi försökte bli gravida och hade bestämt oss. Första månaden gick, mensen kom. Andra månaden gick, jag var "sken-gravid", kände fler tecken på en graviditet. Mensen kom. Tredje månaden, fler tecken. Dagen innan beräknad mens tog jag mitt fösta test, ett streck (det ska vara två vid ett positivt test). Dagen efter kom mensen som beräknat. Fjärde månaden. Jag orkar inte tänka på det. Vi släpper det för månaden och låter den gå som den går. Mensen kom. Femte månaden. Mensen kom. Sjätte månaden. Ett test, ett sträck. Sjunde månaden, jag provar ägglossningstester. Enligt dem har jag aldrig ägglossning. Jag slutar med testerna. Inte så kul med ett ständigt negativt resultat. Mensen kommer. Åttonde månaden. Kan vi inte bli gravida? Tankarna börjar snurra. Mensen kommer.
Nionde månaden. Jag orkar inte tänka på det. Vi pausar ett tag. Tionde, elfte, tolfte, trettonde månaden. Vi pratar inte om "bebisgörandet" men vi försöker. Jag tar ett, två och tre graviditetstester. Ett sträck varje gång. Mensen kommer som en klocka varje månad. Fjortonde månaden, vi diskuterar om vi ska ansöka om en utredning bara för att se att vi båda fungerar. Vi skjuter på det. Orkar inte prata för mycket om det, på något sätt kommer det "otänkbara" för nära inpå. Tänk om vi inte kan få barn?
Femtonde månaden, jag behöver prata. Jag berättar för vänner att vi försöker och har försökt ett tag men att det inte har gått vägen. Jag försöker ta ett känslomässigt avstånd till det hela. Får höra fler och fler historier om människor i min närhet som heller inte haft det lätt.
Sextonde månaden. Vi skickar in en ansökan om att få göra en utredning. Mensen kommer. Sjuttonde månaden. Jag tar ett ägglossningstest varje dag. Det ger aldrig utslag.
Artonde månaden, juni 2016. Vi får besked om att vi ska gå igenom en utredning. Jag känner blandade känslor inför det, Andreas lika så. Glädje och hopp på ett sett men även en rädsla. Tänk om. Tänk om någon av oss inte fungerar. Tänk om svaret blir definitivt. En oro, en rädsla. Vad som än händer så har vi varandra och vi har ett bra liv som det är. Ett gemensamt barn är självklart den högsta drömmen men vi har varandra vad som än händer. Vetskapen om utredningen ger samtidigt ett lugn, vi ska få hjälp och eventuellt ett svar. Slutet av juni. Mensvärk. Mensen borde komma på dagen. Fortsatt mensvärk. Ingen mens. Ny dag. Mensvärk. Jag har ett test liggandes i skåpet. Kanske borde jag testa? Eller vänta? Det är säkert negativt. Jag testar, ett sträck. Jag visste det. Eller vänta, ett tunt sträck börjar dyka upp. Måste vara fel på testet. Vad betyder två sträck? Tankarna snurrar fort. Tar en bild. Skickar bilden till syrran, frågar vad det betyder? Hon har tre kids, hon vet det mesta. Hon ringer upp. -Du är gravid säger hon. Jag förstår inte riktigt.. Tror fortfarande att det är fel på testet. Ringer till Andreas. Säger att det nog är fel på testet för det är två sträck och inte ett längre. Han blir lika chockad som jag och tycker att jag borde ta ett till test. Jag pendlar mellan ett lyckorus, rädsla och fullständig extas. Har svårt att landa. Byter om till cykelkläder, sätter mig på snabbcyklen, trampar på, lyssnar på hög musik i lurarna. Tårarna trillar ner för mina kinder. Bara glädjetårar. Tänk om det är sant?
Jag tänkte sammanfatta min graviditet och tankarna kring den. Även tiden innan vi blev gravida som jag tänkte börja med.
Jag har hört om par som har haft svårt för att bli gravida, om de som har kämpat och gått igenom en väldigt tuff tid innan det blev ett barn (om det blev ett barn). Jag har hört, lyssnat men jag har aldrig förstått. Då vi själva inte haft någon längtan efter barn förrän vi väl bestämde oss för att försöka själva så har tankarna kring att inte kunna få barn aldrig funnits där. Tankarna kring hur det känns när det inte går vägen har heller aldrig funnits där. Av någon anledning har jag alltid trott att man blir gravid inom några få månader efter att man har börjat försöka. Har man oskyddat sex så blir det en bebis kort och gott.
När vi bestämde oss för att vi ville ha barn uppstod en ny värld. Det var så stort, så häftigt. Bara tanken på att vi försökte bli gravida och hade bestämt oss. Första månaden gick, mensen kom. Andra månaden gick, jag var "sken-gravid", kände fler tecken på en graviditet. Mensen kom. Tredje månaden, fler tecken. Dagen innan beräknad mens tog jag mitt fösta test, ett streck (det ska vara två vid ett positivt test). Dagen efter kom mensen som beräknat. Fjärde månaden. Jag orkar inte tänka på det. Vi släpper det för månaden och låter den gå som den går. Mensen kom. Femte månaden. Mensen kom. Sjätte månaden. Ett test, ett sträck. Sjunde månaden, jag provar ägglossningstester. Enligt dem har jag aldrig ägglossning. Jag slutar med testerna. Inte så kul med ett ständigt negativt resultat. Mensen kommer. Åttonde månaden. Kan vi inte bli gravida? Tankarna börjar snurra. Mensen kommer.
Nionde månaden. Jag orkar inte tänka på det. Vi pausar ett tag. Tionde, elfte, tolfte, trettonde månaden. Vi pratar inte om "bebisgörandet" men vi försöker. Jag tar ett, två och tre graviditetstester. Ett sträck varje gång. Mensen kommer som en klocka varje månad. Fjortonde månaden, vi diskuterar om vi ska ansöka om en utredning bara för att se att vi båda fungerar. Vi skjuter på det. Orkar inte prata för mycket om det, på något sätt kommer det "otänkbara" för nära inpå. Tänk om vi inte kan få barn?
Femtonde månaden, jag behöver prata. Jag berättar för vänner att vi försöker och har försökt ett tag men att det inte har gått vägen. Jag försöker ta ett känslomässigt avstånd till det hela. Får höra fler och fler historier om människor i min närhet som heller inte haft det lätt.
Sextonde månaden. Vi skickar in en ansökan om att få göra en utredning. Mensen kommer. Sjuttonde månaden. Jag tar ett ägglossningstest varje dag. Det ger aldrig utslag.
Artonde månaden, juni 2016. Vi får besked om att vi ska gå igenom en utredning. Jag känner blandade känslor inför det, Andreas lika så. Glädje och hopp på ett sett men även en rädsla. Tänk om. Tänk om någon av oss inte fungerar. Tänk om svaret blir definitivt. En oro, en rädsla. Vad som än händer så har vi varandra och vi har ett bra liv som det är. Ett gemensamt barn är självklart den högsta drömmen men vi har varandra vad som än händer. Vetskapen om utredningen ger samtidigt ett lugn, vi ska få hjälp och eventuellt ett svar. Slutet av juni. Mensvärk. Mensen borde komma på dagen. Fortsatt mensvärk. Ingen mens. Ny dag. Mensvärk. Jag har ett test liggandes i skåpet. Kanske borde jag testa? Eller vänta? Det är säkert negativt. Jag testar, ett sträck. Jag visste det. Eller vänta, ett tunt sträck börjar dyka upp. Måste vara fel på testet. Vad betyder två sträck? Tankarna snurrar fort. Tar en bild. Skickar bilden till syrran, frågar vad det betyder? Hon har tre kids, hon vet det mesta. Hon ringer upp. -Du är gravid säger hon. Jag förstår inte riktigt.. Tror fortfarande att det är fel på testet. Ringer till Andreas. Säger att det nog är fel på testet för det är två sträck och inte ett längre. Han blir lika chockad som jag och tycker att jag borde ta ett till test. Jag pendlar mellan ett lyckorus, rädsla och fullständig extas. Har svårt att landa. Byter om till cykelkläder, sätter mig på snabbcyklen, trampar på, lyssnar på hög musik i lurarna. Tårarna trillar ner för mina kinder. Bara glädjetårar. Tänk om det är sant?
Kommentarer
Skicka en kommentar