Det är därför jag rider

Jag blir inte som gladast när jag får en placering, ärligt talat så är det mindre viktigt. Dressyr är en bedömningsport, den kan vara orättvis ibland. Det som gör mig absolut lyckligast är när man känner känslan av att samspelet med hästen är helt rätt, hästen vill jobba och göra sitt bästa, den ger allt den har för dagen och är lyhörd för minsta lilla hjälp. DEN känslan hade jag idag på framridningen och på banan när vi tävlade i Msv:C1, Totte var så grymt häftig. Som hans ägare Malin sa, en helt annan häst. Vi har gjort grymma framsteg och jag lär känna Totte mer och mer för varje vecka och just idag var en sån dag där bara känslan får en att sväva på moln. Sen att procenten blev runt 60,6% och vi ej nådde upp till ett kval spelar ingen roll, för missarna som vi gjorde och felridningen berodde helt och hållet på mig och jag lär mig hela tiden, slarv kostar poäng. Fast idag spelar det faktiskt ingen roll, jag lär mig av mina misstag men rider på glädjevågen från känslan av dagens pass. :D Alla tidiga morgnar, sena kvällar, ridpass i ösregn, hagel, stormvind eller snö, alla dagar som det tar emot att åka till stallet vägs upp av dagar som dessa och känslan man får när man utvecklas tillsammans.