Att lyssna på kroppen

Det blev inget pass för mig och P i Bokskogen, efter jobbet var jag trött och motivation var helt borta! Dagen efter så längtade jag efter att simma, så jag tog mitt pick och pack och begav mig till simhallen, 1000 meters bröstsim blev det och det var riktigt skönt. I söndags när regnet öste ner så ville jag bara en sak, jag ville ut och springa! Det blev 45 minuters löpning i regn och det var banne mig de härligaste 45 minuterna jag har haft (träningsmässigt) på LÄNGE! Nu förstår jag varför motivation och lust är så viktigt, utan lust blir det inte alls samma träningskänsla. Att träna utan lust (som jag har gjort sedan någon gång i Maj, när kroppen började protestera) är verkligen riktigt tråkigt. Det har bara känts tomt under passen, visst har det varit härligt och befriande att kunna träna men något har fattats. Det där lilla extra har fattats, lusten till att träna har fattats. Nu lyssnar jag på kroppen, jag lyssnar på vad jag verkligen vill, vill jag springa då springer jag, vill jag simma då gör jag det, vill jag vila några dagar på raken då jag gör jag det.
När kroppen började protestera då la jag dövörat till för träna det skulle jag även om lusten var på minus tio. Jag skulle ut, för det skulle göra mig starkare och snabbare så småningom. Det jag inte visste var att lusten var på minus tio av en anledning.
Det var kroppens sätt att säga åt mig att det var dags att vila, men jag lyssnade inte. Det var då kroppen slog på bromssystemet!
Därför lyssnar jag nu, jag som oftast längtar efter att träna nästan varje dag har lärt mig att lyssna de dagar lusten inte infinner sig. Den är borta av en anledning. För varje dag som går nu så längtar jag efter att träna mer och mer, förra veckan blev det 3 träningspass. Igår sprang jag ett härligt pass i Bokskogen med Sara, idag vill jag styrketräna. Vad jag känner för imorgon det vet jag inte, jag planerar inget just nu, bara lyssnar.